Normal?
Idag har jag spendrat dagen med svärmor i Hamarsjön. Vilket resulterat i en kropp som går i rött, där knäna är värst. Kan inte för mitt liv begripa varför de är rödast. Har aldrig tidigare bränt mina knän så här illa. Jajja det var ju inte min fula bränna detta inlägg skulle handla om. Utan det jag tänkte ordbajsa om idag är hur fruktansvärt feta alla jävlar är. Och det är ju inte förrän så här års man lägger märke till det. När alla subtaherar kläder hit och dit och springer omkring halvnakna på stranden. Det är då man börjar reflektera över hur folk ser ut. Jag vill inte på något sätt hävda att jag själv inte har lite löst daller här o var men någon måtta får det väl vara. Idag sprang det omkring en 10åring tjej på stranden och jag kan slå vad om att hon och jag lirade i samma viktdivision. Ska det va så? Och när jag började titta mig omkring såg jag helt plötsligt bara massa feta människor överallt. Helt sonika framstod jag och svärmor som de enda normalviktiga på hela placet. Ännu mer irriterande är det ju när den 55 kg tunga 10åringen vräker i sig kakor dagen i ända. Har inte tösabiten föräldrar som kan leda in henne på en lite nyttigare bana. Ge ungen en banan! När jag var liten fick man minsann inte äta kakor hej vilt mitt i veckan. Då var det lördagsgodis för 10 kronor i veckan som gällde. Kanske kanske kunde man få en chockladbit om man följde med mamma och handlade. Om jag får några barnbarn ska de i alla fall inte få en massa gaffs mitt i veckan.
Inte bara min ytterst normala vikt (ja jag hamnar på normaldelen på BMI-kurvan) får mig att tro att jag är normal. Utan även när svärmor Lisa drog igång sitt skvallersnack framstod jag som normal. Därför att; jag fick inte barn när jag var 16, min pappa har aldrig slagit mig, jag har (vad jag vet) ingen bokstavsdiagnos och mamma kallade mig aldrig någonsin för jävla unge. All denna misär som finns runtomkring en fick mig att tänka till och jag insåg att det nog faktiskt inte är nåt större fel på mig eller de människor jag har i min omgivning. För jag har heller inga vänner som fått barn när de va 16, de har ingen pappa som slagit dem, ingen av dem har en bokstavskombination (okej Tessan kanske är ett undantag här!) och jag tror varken Ingela, Katta, Berith eller Marita kallat sina barn för elaka saker! Detta konstaterande kommer att få följder i mitt liv. Ovan nämnda saker har nämligen samma inverkan på mig som preventivmedel har. Det får mig att sparka bakut så fort någon bara nämner ordet barn. Med andra ord lägger vi barnafödandet på hyllan ett par år till.
Kontentan av dagens orbajjande är att jag är tämligen normal. Säkert också jättetråkigt normal. Men det ger jag blanka tusan i. Bara jag slipper se alla trash. White trash är värst. Skaffa er ett jobb och ett liv. Och inte fler husdjur eller fler barn när ni inte ens kan ta hand om er själva!
